Det här har med hela föräldraskapet att göra. Jag sitter och kollar på nyhetsmorgon på tv4. Dom har ett inslag om en bok "Hormoner och hemorrojder, sanningen om småbarnslivet". Jag har inte läst den än, men tänker göra det, men gillar verkligen allt författarna pratar om. Sanningen som flertalet småbarnsföräldrar dumpas i. Vi gjorde inte så mycket "forskning" kring vår graviditet, läste mest det som mvc föreslog och knappt det. Nille fick "grattis du ska bli pappa" av mig.
Den läste vi båda och skrattade gott åt. En bra förberedelse med äkta känslor. Ett av passagerna där var sååå träffsäkert, alla som känner nille vet hur mycket han älskade sin blå volvo 360, hur illa det än var med den bilen verkade hans rosenskimmer aldrig försvinna där. I alla fall så står det ungefär i boken " vi ska ta med oss vår nya bebis hem. I sjukhusgaraget står vår gamla volvo 360. Har ni försökt att sätta in ett babyskydd i en volvo 360. Det går inte, säkerhetsbältena är för korta." När vi läste det tillsammans drog vi på smilbanden och det vart en annan bil.
Men i alla fall vi har, och i synnerhet jag, haft turen att ha brutalt ärliga vänner med barn omkring oss. Vänner som inte kunnat eller inte velat hålla uppe fasaden av de perfekta spädbarnstiden. Jag är så glad över det. Vi har fått höra "jag vill sova och ibland vill jag bara..." "mina bröstvårtor är som köttslamsor, är det okej att bebisen käkar mitt blod?" Men allt vi har fått höra är med kärlek i bakgrunden. Brutal ärlighet. Jag tror att det var min syster som sa att hon slutade läsa många bloggar efter att hon blev mamma, bloggar som först känts som en hjälp, men sedan förvandlades till dåligt samvete. Dåligt samvete över att inte hinna eller orka baka 6 sorter cup cakes före lunchen, städa hela lägenheten två gånger i veckan, fika på stan och göra allt med ett leende på läpparna och ork i bagaget. Mångas vardag ser ju faktiskt inte ut så. Min vardag är oxå aningen dåligt samvete. Det är många dagar som spenderas på soffan, med Elvin i famnen för att han vägrar ligga någon annan stans. Jag har inte hunnit göra något mer än att laga maten tills att nille kommer hem. En sådan dag hade vi senast igår. Men jag försöker låta det vara okej.
Det är skrämmande att bli ivägsläppt från sjukhuset utan skyddsnät. Veta att det är vi som har ansvaret, i första hand få ungen att överleva och sedan att frodas och utvecklas. Jag hör ofta att huvudsaken är en torr blöja, mat i magen och kärlek. Alla dom tre sakerna vet jag att jag kan ge mitt hjärtegryn. Resten tänker vi lära oss med tiden. Enda skillnaden jag som prematurförälder har är, i vårt fall, massa kunskap i bagaget som vi fick på sjukhuset, saker som de flesta andra föräldrar behöver år att skaffa sig. Men inte tusan va vi mindre nervösa över allt för det den första tiden hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar