Dag 9 och 29+4

Jupp och det innebär att Everest är lika gammal som Elvin va när han föddes. Å dom är ljusår ifrån varandra i utvecklingen. Mer och mer inser jag hur dålig Elvin faktiskt var... Everest har legat i respiratorn längre än vad Elvin gjorde men han låg bara ett par dagar i c-pap och redan igår hamnade han i flödesgrimma. Äntligen hat jag fått hålla min son, en hel vecka gick och allt jag fick göra var att känna och se. Men i fredags gick den drömmen i uppfyllelse. Sån fantastisk känsla.

Med Elvin kom kopplingen på en gång, sekunder efter han kom fick jag hålla honom. Nu dröjde det men när känslan verkligen slog till...

Redan som så små märks vilka starka och olika individer som föds. Och jag tror vi kommer få fullt upp med dessa små gossar :D

Något annat som slog till idag var ytterligare ett tecken på att min hjärna hållet på att läka. Ända  sedan Elvin kom har jag sörjt min graviditet, att jag aldrig fick bli stor, obekväm och vilja föda. Jag har med längtan och avundsjuk sett på gravida på stan, knappt missat en enda. Idag frågade Nille mig om jag såg. Jag frågade honom vad? Alla gravida stora magar svarade han. Jag tittade på honom förvånat och sa Nej! inte alls . Och då slog det mig. Jag bryr mig inte längre. Jag har börjat komma över det. Jag är tillfreds med det  som hänt och att jag alldrig kommer att gå fullt ut, bli stor och vilja få det överstökat. :)

Att börja acceptera  det som hänt, dimman har lättat efter år av att se allt suddigt. Kroppen och själen börjar läka och jag mår helt enkelt mycket bättre än  vad jag gjort på länge.

Nu gäller familjen och vi ska göra allt för att lillfisen ska få komma hem. Nu är det största hotet infektioner så familjen Ricklund hållet en låg profil och försöker undvika risker.

Puss&kram

Det händer inte igen?!

Fredagen den 13/2 2015 börjar som vilken annan dag som helst. Förutom att det är fredagen den trettonde och min kropp är annorlunda, nått känns lite annorlunda  och tanken på vad det är för dag kryper på och jag undrar i mitt stilla sinne vad den ska ge?

Strax innan kl 10 börjar dom så smått komma, värkarna i ryggen. Med jämna mellanrumm. Fem minuter i taget. Jag tänker bestämt att det är inbillning. Halv tolv får jag nog pch går och lägger mig i sängen  och det skäpper. Det va ju inbillning. Jag går på toa och där är beviset, inte inbillning.

Så ringa förlossningen, inte få panik. Ringa mamma, inte ge henne panik. Säga till nille att vi måste åka strax. Han vill att vi äter lunch innan, för man vet ju aldrig när nästa mål kommer. Vi äter och värkarna börjar komma tätare. 

Nille och elvin käkar klart, jag packar klart. Mamma kommer och alla gör sig klara för att åka. Värkarna kommer tätare.

Pussar Elvin hej då och skyndar på Nille. Väl i bilen med klockan framför mig kommer värkarna med två minuters mellanrum. Öhmm aj...

Alla kör i snigelfart och resan till sjukhuset känns som en evighet.

Där tvekar dom lite, vill mäta mig i en halvtimme. Men dom ä tveksamma. Sen ångrar dom sig och det blir ultraljud in /utvärtes. Lite panik. 10cm öppen och en liten fis som sitter Buddha, rätt upp och ner. Nya värkar tätare.

Blir inkörd på ett rum och snabba förberedelser inför ett akut kejsarsnitt. Barnmorskan är nogran med att påpeka att dom inte stressar för att det ä panik utan för att det är bättre att ligga steget före. Vi känner oss väldigt trygga. Eftet en stund kommer läkaren in medlite bekymrad min och säger att nu måste vi köra igång. In på opsalen och där är massor av folk. Upp på bordest sittandes för att få ryggmärgsbedövningen, fruktansvärt obehagligt. Det går fort och snart känns benen som bly med myrornas kring i.

Allt känns, minsta sak  läkarna gör. Det enfa som inte känns är smärtan. Annars far jag omkring på bordet när dom leter liten fis. Tillslut eftet ett brutalt tryck uppifrån revbenen  och nedåt kommer  lillen ut. Inget skrik. Nästan alla försvinnet ut, nille lika så. Där ligget jag med två läkare som fortsätter rota runt. Ingen mer förklaring till vad som händer. Ligger där och kämpar mot paniken, tröttheten och sorgen... Ännu ett misslyckande.

Snart ä dom klara och jag får komma till ett rum. Ensam. Med ben som inte går att röra och en panik som ligger på lur. Sakta börjar känslan komma tillbaka, väldigt sakta. Obehagligt sakta. Eftet vad som känns en evighet kommer Nille. Allt är väl.

Han undrar hur jag har det? Han hörde ett skrik när jag var inne på op och han var utanför med Everest. Teodde det var jag och gått orolig i flera timmar. Jag försäkrar att det inte va jag.

Fikastund. Inn till lillfisen för att få se honom för första gången. Så fin, så liten, så perfekt.

Det har hänt igen. Prematurförälder för andra gången, en ännu mindre fis. Han klarade extremprematur med tre dagar. Men han är stark och likt son bror ser man tydligt att han är en kämpe!

Dagen efter blir det jobbigt och han orkar inte riktigt att andas på egen hand. Dax för Trollhättan och NÄL. Innan ambulansen hinner komma dippar han. Rejält. Och man bestämmer att  det får bli respiratorn redan i skövde. Ungen ä ju fantastiskt. Hade det hänt lite lite senare vette tusan vad utgången hade blitt.

Nu ligger vår kämpe utan respirator, i cpap och försöker bevisa att han är värd att få flödesgrimma.

En vecka har gått. Han är långt ifrån lika  sjuk som elvin var. Små hinder på vägen har han haft, och fler lär det väl komma. Men på något konstigt vis har denna resan hjälpt till att läka de känslomässiga såren från resan med Elvin. Dimman har lättat och jag ser världen med annorlunda ögon.

Resan har bara börjat och det är många och långa, känslomässigt jobbiga veckor kvar. Nu ska man jonglerar livet hemma med bubblan på sjukhuset. Ge Elvin trygghet och vårda den nya relationen med vår andra son. En helt ny situation och ytterligare en del som ska passa in i ekvationen. 

Jag beundrar så de föräldrar i samma situation som kommer ut som en helt ny familj på andra sidan. Precis som vi tänker göra. Starkare än nånsin  :)

Puss&kram