Tänker

Jag läser en annan blogg, hon fick sin bebis väldigt tidigt men samman dag som elvin.  Den bebisen dog för ett par dagar sedan.  Hon fortsätter att skriva. Idag skrev hon om sina tankar kring alla lyckliga mammor som går med sina bebisar runt om på stan, att hon undrar varför dom får vara lyckliga.  Jag kan aldrig säga att jag förstår vart hon befinner sig eller hur hon känner men jag har haft avundsjuka tankar. Särskilt veckorna efter förlossningen.  Vi var på birsta å det var strax innan jul. Över allt gick gravida med sina stora magar.  Det stack i mig att jag inte fick bli stor, tjock och less på att vara gravid. Jag kände mig skyldig över mina tankar. Jag kan i det lilla först, till en väldigt liten del, bloggarens sorg. Min kan inte mäta sig med hennes men avundsjukan som leder till dåligt samvetet.

Min mage knyter sig av bara tanken på vad hon går igenom. Mina tankar går till hur dåligt elvin var i början. Men också till hur vi vägrade, nej fel formulerat. Vi trodde hela vägen på elvins kämpaglöd och vilja att leva. Läkarna var alltid ärliga med vad vi kunde vänta oss men det fanns alltid en plan för nästa alla utgår. 

Jag tänker mycket på alla som inte är lika lyckligt "lottade" som vi. Jag får ångest när tanken kryper på "jag är glad att det inte var vi" och får fruktansvärt dåligt samvete. Jag önskar ingen hälften av det vi gått igenom, och absolut inget värre, men det finns även en stor glädje i vår resa.  Vi har fått lära oss massor matnyttigt.  Hur många ha privilegiet att kunna kasta ur sig frågor, tankar och funderingar till en sjuksköterska 24/7 de första veckorna efter förlossningen. Nille har fått massa mystid både med elvin och som familj som andra fäder inte får. Vi fick nästan 10 veckor tillsammans innan han började jobba igen.  Det är jag väldigt glad för i allt annat.

Idag har elvin motionerat på mage och han blir så sur när han inte lyckats lyfta huvudet som han vill. Så söta läten han gör när det inte går som han vill. Hans prematurläten blir färre och färre. Jag kommer verkligen sakna dem när be inte finns längre.  Jag tror vi har lyckats filma lite,  å än har jag en hel del att se fram emot. 

Nej nu är det nog dax för sängen.  Lillgrisen ligger redan i sin säng, vilket är rätt ovanligt.  Jag har svårt att låta honom ligga där inne ensam. Jag vill låta honom somna i min famn. Men vi måste ju lära oss. Han somnade när han höll min hand mot sin tutte och sin andra hand runt mitt finger. Jag omdirigerade han hand till snuttafåret han fick på sjukhuset.  Nille sa att han fortfarande håller den en timme senare.

Puss&kram