Närheten

Jag har haft en del funderingar kring hur mycket närheten som är "nyttig" för Elvin.  Låter kanske fånigt men jag hör så mycket olika.  Vi försökte i början, när vi kom hem,  att han skulle sova i sin säng han var ju van vid det. Men jag hade jättesvårt att bara låta honom ligga där ensam å kall. Han va ju varken eller men det kändes så. Oftast så var det, och är fortfarande,  nille som nattar Elvin jag kan inte färmå mig till att lägga honom i sängen när det finns chansen till mer mys i soffan. Fortfarande är varje stund dyrbar.  

Men Elvin är duktig på att ligga i sin säng,  han kan ligga vaken å filosofera ett bra tag men inget gnäll, och så småningom somnar han.  Sen är det dags för amning,  nu mera liggandes i sängen. Och vi somnar så mysigt tillsammans. Ibland vaknar jag av att Elvin är rastlös och jag försöker lägga honom i sin säng.  Det brukar sluta med att han somnar på min mage, så som vi gjorde på sjukhuset.  Han ligger så på mig nu. Jag älskar den närheten och jag behöver den. Ibland turas vi om på nätterna att ha honom så, det hjälper mot nästäppan, och jag sover lugnt när jag känner honom andas. 

Vissa tycker det är för mycket närheten vi ger honom och att han kanske kommer få svårt med självständigheten.  Men jag såg en barnpsykolog prata om det på tv. Mycket närheten för spädbarn ger dem trygghet och ro att växa och utvecklas.  De behöver inte vara i flyktläge och ligga och spana efter faror. Närhetsbarnens kroppar kan koncentrera sig på utveckling. 
Jag tror på det, Elvin växer så det knakar och utvecklas bra,  och fortsätter med massa mystid varvet med mag/motionstid på Elvins matta.

Jag skiter nog i vad andra tycker och gör som jag vill,  precis som jag tycker alla andra borde göra (när det gäller vettiga saker).

Puss&kram