Nu börjar livet som livvakt på riktigt :0p

ja jösses idag börjar med att elvin bestämmer sig för att klättra upp i vår fåtölj för att kunna se ut genom fönstret.
Sötnöt

puss&kram

Inte så bortglömt och bearbetat som jag trott

Jag har verkligen börjat må bra. Inte bara bättre utan bra de sista veckorna.  Minnena av Elvins vårdtid har börjat blekna och såren läknar. Elvin mår bra och bara positiva svar från läkarna.

Idag på verkligen i P3 var det en dokumentär om barnläkaren på astrid lindgrens barnsjukhus som vart anklagad för mord på en prematur. Jag kände att jag ville lyssna och det gick bra, ett tag. Tills dom började berätta flickans historia. På många punkter så lik Elvins och på många så olika.

Jag fick tillbaka känslan när dom la Elvin i respiratorn.  Maktlösheten och känslan av... Lr avsaknaden av känslor. 

Så sent som igår sa mamma att vi nog inte förstått hur kritiskt det var. Och idag är jag beredd att hålla med.

programmet rev upp såren jag trott jag lr lyckats begrava. Åter igen står ser så klart hur mycket som finns kvar att bearbeta fast jag trott att jag var redo att gå vidare.

Vi som familj växer tillsammans och jag vill inte tänka på att vi kunde vart den familjen som tvingats stänga av respiratorn utan hopp och bara förtvivlan som framtidsutsikter.

vi är inte sen familjen, vi har blivit den lyckliga bilden på framsidan av alla familjetidningar och det är dax att jag tar till mig det.

Så med det i tanken och blicken framåt är det dax att börja ändra om lite här på bloggen. Nu kommer det inte längre bara att handla om liver som prematurförälder utan om livet som småbarnsförälder punkt.

Dax att gå vidare med en stark historia och se framåt. :D

Nu ska jag gå å väcka två stockar för att se om det är någon som ör intresserad av mat.

Puss&kram