Fyra månader

Jisses vad tiden går fort, fyra månader har susat förbi med många minnen.  Elvin mår bra, växer så det knakar.  Han börjar le och skratta mer och mer.  Jag är tacksam och glad för varje minut.  När jag läser andra prematurföräldrars bloggar är det så många beskrivningar som stämmer in så mycket på mig.  Den tiden vi spendera med elvin på sjukhuset är en fin upplevelse som jag absolut inte skulle vilja vara utan,  vi har fått massor bonustid med honom och tillsammans som familj som "vanliga" familjer sällan får. Vi har lärt oss massor som andra får söka länge efter. Vi som par har blivit starkare och lärt känna varandra på en helt annan nivå. 

Jag känner en tacksamhet,  men också en sorg och bitterhet. Jag hade också velat bli stor,  tjock och less på att vara gravid.  Den känslan har lett till en hel del tårar. Nu börjar det bli okej, fast mer att jag börjar tillåta mig att känna det, och det i sin tur läkare.

Elvin och Nille sover. Elvin sover på Nille.  Dom är så fina.

Jag kanske kommer bli för personliga här men jag tror att jag behöver få berätta mitt. Om det som hänt och vad det leder till i framtiden. 

Dax för nattmatningen.

Puss å kram

fråga 1 amning

En av mina funderingar är om amningen. jag har haft tur, mjölkproduktion funkade med en gång för mig. det kändes viktigt att vilja ge mitt lilla hjärtegryn den extra boosten i form av den första råmjölken men även i fortsättningen. de första sex veckorna vart det att pumpa brösten var tredje timma, från bara några timmar efter förlossningen. jag har hört många gånger hur duktig jag vart som har orkat, men det är allt till Elvin, och det ät MITT val som var rätt för mig. och andra har full rätt att välja annorlunda, och vissa får aldrig det valet. just nu är det silicon "bröstförlängaren", som nille kallar den, som gäller. försöker jag utan kollar Elvin skeptiskt på mig med en frågande blick "vad vill du att jag ska göra med den DÄR?!". osså bökar han lite å det slutar med att han skriker i frustration och sillisen åker på, inte mig emot men jag har hört så många fördomar och förmaningar om den. bla att mjölken tar slut om vi fortsätter med den. med jag är evigt tacksam för sköterskan som gav oss den, för det var början till vår hemgång.

Det var en dag på övikssjukhus, våran sköterska var inne på vårt rum under matningen. Hon frågade om var något hon kunde göra för oss. Nille svarade skämtsamt att om hon kunde skaffa en bröstvårteförlängare så vore det jättebra. Hon försvan med ett plirigt leende och återkom några minuter senare med en medela amningsnapp/vårtskydd. Elvin tog bröstet med en gång och vi har inte haft några problem alls sedan dess. Han slet själv ut sonden ett par dagar senare och alla var överens om att han inte behövde den mer. 

Jag har ju pumpat massor. Mjölk alltså. Massa timmar massa liter. Jag kände att jag vill ge något tillbaka till avdelningen i Sundsvall. Jag hade massa mjölk å ingen stans att göra av den. Elvin åt det han behövde, både när han vart sondmatat och när han började amma. Så jag sålde mjölken. Stolta 35 liter vart det, utöver allt Elvin åt. Så jag är nöjd med min insatts.

Men så åter till mina funderingar. Hur länge är rekommenderat att "minst" helamma prematurer? Är det som "normala" barn till sex månader eller är det sex månader korrigerad tid?    

puss å kram

Dåligt samvete & bacillskräck

Efter sjukhuset och en miljon spritningar av händerna sitter tankarna om smittorisken djupt i mitt medvetna. Vi har två pumpflaskor i hallen, en liten flaska i vardera skötväska å en i vagnen. Det är väl inte direkt en dålig sak,  prematurer är känsliga precis som alla spädbarn är, men jag märker att jag börjar bli lite överkänslig.  Kanske.  Jag blir lite frustrerande när någon glömmer att sprit händer, även om jag själv gör det ibland, jag funderade på vem med vad som tagit i kundvagnen innan mig å massa andra saker.  Jag vill inte bli helt paranoid.

Det dåliga samvetet kommer av att mitt behov av att komma ut bland folk segrar över Elvins säkerhet. Efter att vart hemma från sjukhuset i ett par veckor orkade jag inte åka till affären ensam.  Till en början åkte vi sent på kvällarna, med babyskyddet övertäckt. Sen vart det en vända på stan.  Några på besök. Vi besökte någon.  Ständigt med dåligt samvete å en tanke om vad jag utsätter mitt barn för, risken för rs och magsjuka. MEN tänkte jag, det enda stället vi ska besöka är det stället där risken för smitta är störst, barnmottagningen och bvc.

Vi tar det lugnt. Vist utsätts elvin för vissa onödiga saker men allt är inte bara jag. Vi kan inte isolera oss. Det skulle bara göra det ännu värre när vi väl skulle släppas ut på grönbete. Och med det dövar jag mitt dåliga samvete.

Puss å kram

Bearbetning

Under dagen har jag suttit och letat bra preamtursidor. Jag har gjort det tidigare. Funderat mycket på vad livet med en prematur innebär. Jag har kännt att jag vart vilsen, vilsen utan guidning för att mitt lilla hjärtegryn ska få det bäst för hans förutsättningar. 

Men tidigare har jag inte känns mig redo att verkligen ta tag i det. Att börja bearbeta det jag gått igenom. 

Jag hittade att antal bloggar som grep mitt hjärta och fick mig att börja fundera över hur jag ska ta mig vidare  och läka mina käslor. 

Elvin kom till världen med buller och bong den 25/11-2012, han var beräknad till 5/2-2013. Vattnet bara gick utan förvarning och utan anledning. Jag börjar att accepter att jag aldrig kommer att få reda på varför, det bara är så. Han föddes i Sundsvall, vi fick åka ambulans från Övik, 17 mil med värkar utan nån smärtlindring, där dom inte kunde ta emot innan v32. Vi var i v29+4. 

Det är mycket som hände från att vattnet gick, kl halv 3 på söndagsnatten, tills dess att Elvin är född kl 8.05 på söndagsmorgonen. Många smärtsamma och traumatiska tankar och känslor, och till viss del även händelser. Saker jag hoppas på att kunna ta upp senare.

Elvnin hamnade i CPAP, han spenderade tid i respirator, fick infektioner. Dom misslyckades med navelkateter, hans fot vart missfärgad då det inte kom nått blod till den. Katetern fick dom sedan göra om i naveln, artär, och en pcvk, venkateter, i benet som han har nått ett jätteärr efter. En hjärnblödning som tacksamt inte verkat lämna några bestående men. Saturation som legat lågt ända tills vi fick lämna sjukhuset. 

Små saker i jämförelse med många andras upplevelser och jag är så tacksam för att han mår riktigt bra i dagsläget. Har har kämpat sedan dag ett och bevisat att han är en riktig överlevare.

Vi har spenderat tid på Sundsvalls sjukhus avd 45 och barn och ungdomsavdelningen på Öviks sjukhus. Vi fick åka hem tidigare än beräknat från öviks sjukhus bland annat för att dom började få in rs-fall. I övik har dom ingen prematuravdelning utan alla barn är samlade på en avdelning, även dom smittsamma.

Vi har lärt oss massa medecinska termer och aparaturer. Träffat massa personal, många eller rättare sagt de flesta har förgyllt och underlättat vår vardag i sjukhusmiljön, men även endel som borde hålla sig bort från barn och föräldrar. 

Nu leter jag tips för att underlätta och försköna vardagen och livet mer en prematur. Jag har massor av frågor och funderingar som jag behöver ha svar på. Och behöver jag de så finns det säkert fler föräldrar som undrar.

Puss och kram