Nu har jag sansat mig lite. Jag sitter tryggt i soffan med lillgrisen snarkandes bredvid mig. Han växer fortfarande bra. Sen förra tisdagen då vi var på bvc och han mätte 4900g och 56 lång är han nu 5110g tung men fortfarande 56 lång. Mammas nyätna hamster som Elvins morfar brukar säga.

Jag blir mer och mer rädd för min skenande inställning till välden. Jag vill ju bara inte att Elvin ska bli sjuk, hamna på barnmedicin och... Vi mår bra och jag vill att det fortsätter så. Mamma säger att jag inte kan skydda honom för alltid och att han så småningom måste bli utsatt för saker. Jag vet. Men det hjälper inte. 

Han är så fin. Ler mer och mer för varje dag. Nu är det inte bara mot levande ting utan även mobilen över skötbordet får ett leende lr nått över mammas axel. För mig är dom axelleendena extra värmande. För jag tror verkligen att elvin aldrig är ensam. Att han inte har legat i sin säng på sjukhuset med bara sköterskan, utan han har haft min mormor, min farfar, nilles farmor, farfar och morfar som vaktar över honom och lagt en varm hand på hans svulla mage för att lugna honom när vi inte vart där. För mig spelar det ingen roll vad någon annan tror. För mig är den vetskapen min trygghet. Jag vet att han har en hjälpande hand i livet. Även om han är världens största kämpe är det tryggt med en hjälpande hand mot rätt riktning.   

Jag är så lycklig och stolt över min son. Han växer, lr ja frodas kanske, han utvecklas som han ska, kanske till och med lite fortare än han borde. Han är frisk. Och jag har ett leende på läpparna. Bvcsköterskan är nöjd med hans utveckling och säger att många saker han gör gör en "riktig" fyramånaders bebis. Mitt hjärtegryn är med i racet mot ett "normalt" liv, om det nu är något att kämpa för. Jag vet i alla fall att jag kommer aldrig att sluta kämpa med honom mot vilket slutmålet än må bli. 

Jösses vad sentimental jag blir så här vid lunchtid. Undrar vad Nille hade i fisken. 

Puss&kram