Jag ska berätta en hemlighet, jag har aldrig under hela Elvins vårdtid eller efteråt ställt mig frågan varför just oss, vad har vi gjort för att förtjäna det här? Inte så att jag anser att vi gjort något orätt eller något som lett till att han kom tidigt. Men jag har under hela graviditeten "kalkylerat" risken för att något borde gå fel. Många kanske gör det, men jag har haft känningar av att... Många, de flesta, med barn runt om oss har fått så perfekta bebisar i rätt tid utan större komplikationer, som det pratats om i alla fall. Det måste ju gå fel någon stans sådan är verkligheten. I de tankarna kom inte Elvins allt för tidiga entré som en jätteöverraskning. Jag hade det på känn att vi var dom, dom som inte allt skulle gå "perfekt" och enligt planerna för.
Jag är inte bitter över det, vi har fått massa bonustid med våran fantastiska son. Fått se honom utvecklas som de flesta andra föräldrar bara ligger och fantiserar om på kvällarna "vad händer där inne i magen, vad utvecklas nu?" Vi fick se de sista veckorna av graviditeten, även om vi hade föredragit att han valt att stanna där inne åtminstone till vecka 32 då allt blir lite lättare för barnet.
Jag hade just börjat slappna av i graviditeten, allt flöt på bra, bebisen växte och på lördagen när vi ska ut till v-hus och precis kör ut från vår parkering vänder jag mig till Nille och säger "De är verkligen lyxigt att slippa mensen" med ett stort leende på läpparna och tankar om en skön fortsatt graviditet. Men icke. Ett par timmar senare gick vattnet å ut kom Elvin med buller och bong.
Jag säger jämt att det är skönt att ha en prematur på så sätt att det inte finns någon att jämföra honom med. Jag tror att mång föräldrar jämför sina barn medvetet eller omedvetet med hur andras utvecklas. Jag gör det oxå har jag kommit fram till, även om det är lite svårare. Fast jag ser nog allt med lite skygglappar mot alla andra runt om oss. Elvin är 5 månader och ser ut som en 2.5 månader bebis, vilken han egentligen är. Men han är så fin och så smart och så utvecklad haha... Jag ser honom precis som alla andra ser sina barn, unika speciella och perfekta varelser som är det bästa som har hänt. Han är bäst på planeten helt enkelt(precis som alla andras bara är) och han slår alla andra barn med hästlängder :D
Vi ska ju flytta, det är ingen hemlighet, och förberedelserna går stadigt framåt och tiden bara skenar iväg. Men innan vi flyttar är det saker som måste klaras av, byte av sjukhus, journaler som ska skickas rätt, fundera över vilken vårdcentral och bvc Elvin ska vara inskriven på. Många saker som måste tänkas över. Jag vill att Elvin ska få en bättre och mer kontrollerad efter"vård" än vad han har i dagsläget. Jag är inte nöjd med vad övik har gjort än så länge. Inga kontroller av järnvärden lr hur övriga värden ser ut. Vill bara skrika att dom ska ta min son på allvar och inte bara sortera honom bland "tillväxtbarnen" så som dom gjorde när vi kom tillbaka till Övik.
Vi ska även iväg ner till Sundsvall och göra ett hjärnultraljud för att kolla att gångarna inte har växt lr vad det nu är som händer, lr inte borde hända där inne. Vi har även ett läkarbesök på barnmottagningen i övik. Ett bra avslut på resan här uppe kanske men en väääldigt stressig sista vecka innan vi beger oss söder över.
Jag är evigt tacksam för mina föräldrar som tar sig tid för att komma upp och hjälpa till med flytten och Nilles mamma som följer med till Sundsvall på tisdag. Vet inte riktigt hur vi skulle klara av livet utan allt stöd som finns runt om. Jag är glad att vi flyttar från ett näste till ett annat. Hjälp finns bara en fråga bort.
När vi kommer ner till Skövde ska vi ta tag i rutiner, sova äta så vidare. Vi ska ävern börja provsmaka lite wiiii. Undrar vad som ska få bli första provet. Det är också något jag funderar över, när är det dax för det? Hmm får leta vidare.
Nu ska jag fixa middag och packa lite till, även fortsätta att titta på det lilla undret som ligger och sparkar av sig fliten.
