Jag och Elvin låg kvar i sängen och myste och han kliar sig i örat. En helt vardaglig gest som får mitt hjärta att värka av stolthet. Små små steg som ett växande barn tar som ger magiska ögonblick.
Han har även börjat se runt saker, förstå att om något försvinner runt hörnet kan jag fortfarande se det om jag följer efter. Även kämpar han förtvivlat i famnen om någon försvinner bakom honom, han snor runt tills han hittar det han söker.
Idag kämpade han på golvet och lyckades kravla sig framåt dryga 10cm. Ett litet kliv för Elvin men ett stort steg för utvecklingen. Min unge är magisk :D
Fick även ringa neomattagningen idag för att jaga sjukgymnasten. Två veckor och fortfarande inget hört om hans program.
Livet som prematurförälder, lr ja egentligen som småbarnsförälder, går ut på att lösa problem, jaga sjukvården och oroa sig över livet och om jag är en bra och tillräckligt förälder. Och, jag kan bars prata för mig själv, tvivla jag bara på min egen förmåga som förälder aldrig på nilles. Konstigt det där. Att alltid tvivla på sig själv.
Min son är långt ifrån en vanlig baby, långt ifrån en vanlig prematur och långt ifrån en vanlig människa. Men är inte vi alla det? Långt ifrån det normala på något sätt. Han må sakna en del av hjärnan, men vilken vanlig man gör inte det, han har lite vajsing på kroppstermostaten, precis som sin mamma, och han är lite bekväm av sig precis som sin pappa, men han är helt underbar som son.
Hmm mycket av det som har vart de senaste veckorna, hjärnhålet, andninsprobelmen/kruppen och hans svagare vänstersida, har fått mig att fundera mycket på livet och hur skört det är. För snart ett år sedan viste vi inte om vi skulle lämna sjukhuset som föräldrar till en friska liten gris lr om vi skulle för alltid vara förälder till ett änglabarn som så många andra.
Vi älskar vårat lilla mirakel och han är fantastiskt på alla vis, fantastiskt jobbig när han vaknar mitt i natten och ingen vet vad han vill, fantastiskt vacker när han ler med sina tre och en halv tänder, fantastiskt påfrestande när han blåser ut vattnet i ansiktet på en vid middagsbordet och fantastiskt underbar när jag ser hur han kämpar på och håller humöret uppe när han har det så förtvivlat jobbigt. Jag älskar min son så mycket. Och jag älskar min blivande man nästan lika mycket ; 0)
Nej nu ska jag lägga ner hyllningen för idag och se om jag kan lägga undan tvätten :0p
Puss&kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar