Nu börjar tankarna simma runt, dom vet ju inte riktigt vad det är i Elvins huvud så har dom rätt om att det är så "lindrigt" lr gissar som bara och vi sväljer betet med hull och hår? Vi är båda förvirrad och fundersamma. Kanske blir det bättre när vi har fått prata med sjukgymnasten, kanske blir svaren tydligare då?
Nille vill ha svaren visuellt, en nedritat förklaring över händelseförloppet och hur det ligger till nu. Jag vet inte vad jag behöver. Lr hur jag behöver det.
Mitt hjärta värker i alla fall för Elvin och att han måste leva med det resten av sitt liv, min lilla tröst är att han inte vet något annat.
Jag har även mycket känslor kring vad det senaste året gett, och tagit. Och det börjar gå upp för mig att jag inte alls har rett ut mig själv så mycket som jag trodde jag gjort. Mycket som fortfarande måste manglas ut, om och om igen. Tyvärr tas det ut över andra som själva har tillräckligt att tänka på.
Vi har haft sån tur med Elvin och allt skulle kunna vara så mycket värre. Jag har mer att skriva men just nu är det för mycket. Och det jag skulle vilja få ur mig får aldrig misstolkas och såra andra. Så jag tänkte skriva ner och publicera när tiden är bättre. Oj det vart ju inte så mycket bättre haha. Det låter som värsta dommedagsprofetsian men det är det verkligen inte :0p
Och dagen, fram till vi fick härligt besök, sög! Elvin har vart klängig och småirriterad för attv han inte får stå. Han har gjort massiva försöka att på egen hand ställa sig upp. På kvällen gav jag/vi upp för en stund och ungen sken som en sol. Han stod och hoppade och ville inte vara stilla för en sekund. Jag saknar gåstolen...
Puss&kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar