Ja då sitter vi åter igen på akuten för andra gången på mindre än en vecka. Elvin borde sova, klockan är 22.10, men i stället ligger han å låter på en britts. Nille ligger där med honom och försöker få honom att andas lugnare. Det är inte riktigt som att elvin är dålig men ändå är det väldigt påfrestande att lyssna till hans rossel och undra om kruppen verkligen är hela historien. Jag börjar minnas tillbaka till s-vall och hur vi satt oxh stirrade på övervakningsskärmen och funderar över vad det betydde. Siffror som ständigt ändrades. Miljoner frågor om dom siffrorna och oron övet svarne när siffrorna inte stämde överens med dem. Han hade då ständigt väldigt hög resp, andningsfrekvens, och det var en ständig oro långt in på de att vi kommit hem.
Jag sitter och kollar på Elvin nu, hur han till synes kämpar med andningen, men hur glad han ändå är. Ler mot personalen och charmar alla. Han är så fin. just nuu kämpar han förtvivlat med att inte somna och verkar inte det minsta brydd över andningen. Jag vill bara vara säker på att det "bara" är krupp, så att jag kan sova utan den värsta oron. Jag minns att någon sa att små barn kämpar in i det sista, att det är svårt att veta hir verklighet sjuka de är. Är det så här? Lr är vår Lillgris bara glad. Flr det är han ju ändå mestadels av tiden?
Vi har tillbringat tre dagar och jag en natt på sjukhuset den här gången. Jag vet att det inte är mycket men öbdå väldigt påfrestande psykiskt. Att bara vara, lyssna på hans andetag. Bättre, sämre? Se på tv, försöker underhålla en son som är så uttråkad att han flirtar med allt som kommer innanför dörren ich kastar lystna blickar eftet dem när de går. Hur får man det barnet att vara tillfreds? Det går inte. Jag känner mig som en dålig mamma.
Nu sitter vi här igen. Elvin är som en gutaperkaboll över britsen ich gör saker han inte klarar i vanliga fall. En god sak vår vistelse på sjukhuset fört med sig, han har lärt sig en massa nya trix...
Puss&kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar