Dag 9 och 29+4

Jupp och det innebär att Everest är lika gammal som Elvin va när han föddes. Å dom är ljusår ifrån varandra i utvecklingen. Mer och mer inser jag hur dålig Elvin faktiskt var... Everest har legat i respiratorn längre än vad Elvin gjorde men han låg bara ett par dagar i c-pap och redan igår hamnade han i flödesgrimma. Äntligen hat jag fått hålla min son, en hel vecka gick och allt jag fick göra var att känna och se. Men i fredags gick den drömmen i uppfyllelse. Sån fantastisk känsla.

Med Elvin kom kopplingen på en gång, sekunder efter han kom fick jag hålla honom. Nu dröjde det men när känslan verkligen slog till...

Redan som så små märks vilka starka och olika individer som föds. Och jag tror vi kommer få fullt upp med dessa små gossar :D

Något annat som slog till idag var ytterligare ett tecken på att min hjärna hållet på att läka. Ända  sedan Elvin kom har jag sörjt min graviditet, att jag aldrig fick bli stor, obekväm och vilja föda. Jag har med längtan och avundsjuk sett på gravida på stan, knappt missat en enda. Idag frågade Nille mig om jag såg. Jag frågade honom vad? Alla gravida stora magar svarade han. Jag tittade på honom förvånat och sa Nej! inte alls . Och då slog det mig. Jag bryr mig inte längre. Jag har börjat komma över det. Jag är tillfreds med det  som hänt och att jag alldrig kommer att gå fullt ut, bli stor och vilja få det överstökat. :)

Att börja acceptera  det som hänt, dimman har lättat efter år av att se allt suddigt. Kroppen och själen börjar läka och jag mår helt enkelt mycket bättre än  vad jag gjort på länge.

Nu gäller familjen och vi ska göra allt för att lillfisen ska få komma hem. Nu är det största hotet infektioner så familjen Ricklund hållet en låg profil och försöker undvika risker.

Puss&kram

Det händer inte igen?!

Fredagen den 13/2 2015 börjar som vilken annan dag som helst. Förutom att det är fredagen den trettonde och min kropp är annorlunda, nått känns lite annorlunda  och tanken på vad det är för dag kryper på och jag undrar i mitt stilla sinne vad den ska ge?

Strax innan kl 10 börjar dom så smått komma, värkarna i ryggen. Med jämna mellanrumm. Fem minuter i taget. Jag tänker bestämt att det är inbillning. Halv tolv får jag nog pch går och lägger mig i sängen  och det skäpper. Det va ju inbillning. Jag går på toa och där är beviset, inte inbillning.

Så ringa förlossningen, inte få panik. Ringa mamma, inte ge henne panik. Säga till nille att vi måste åka strax. Han vill att vi äter lunch innan, för man vet ju aldrig när nästa mål kommer. Vi äter och värkarna börjar komma tätare. 

Nille och elvin käkar klart, jag packar klart. Mamma kommer och alla gör sig klara för att åka. Värkarna kommer tätare.

Pussar Elvin hej då och skyndar på Nille. Väl i bilen med klockan framför mig kommer värkarna med två minuters mellanrum. Öhmm aj...

Alla kör i snigelfart och resan till sjukhuset känns som en evighet.

Där tvekar dom lite, vill mäta mig i en halvtimme. Men dom ä tveksamma. Sen ångrar dom sig och det blir ultraljud in /utvärtes. Lite panik. 10cm öppen och en liten fis som sitter Buddha, rätt upp och ner. Nya värkar tätare.

Blir inkörd på ett rum och snabba förberedelser inför ett akut kejsarsnitt. Barnmorskan är nogran med att påpeka att dom inte stressar för att det ä panik utan för att det är bättre att ligga steget före. Vi känner oss väldigt trygga. Eftet en stund kommer läkaren in medlite bekymrad min och säger att nu måste vi köra igång. In på opsalen och där är massor av folk. Upp på bordest sittandes för att få ryggmärgsbedövningen, fruktansvärt obehagligt. Det går fort och snart känns benen som bly med myrornas kring i.

Allt känns, minsta sak  läkarna gör. Det enfa som inte känns är smärtan. Annars far jag omkring på bordet när dom leter liten fis. Tillslut eftet ett brutalt tryck uppifrån revbenen  och nedåt kommer  lillen ut. Inget skrik. Nästan alla försvinnet ut, nille lika så. Där ligget jag med två läkare som fortsätter rota runt. Ingen mer förklaring till vad som händer. Ligger där och kämpar mot paniken, tröttheten och sorgen... Ännu ett misslyckande.

Snart ä dom klara och jag får komma till ett rum. Ensam. Med ben som inte går att röra och en panik som ligger på lur. Sakta börjar känslan komma tillbaka, väldigt sakta. Obehagligt sakta. Eftet vad som känns en evighet kommer Nille. Allt är väl.

Han undrar hur jag har det? Han hörde ett skrik när jag var inne på op och han var utanför med Everest. Teodde det var jag och gått orolig i flera timmar. Jag försäkrar att det inte va jag.

Fikastund. Inn till lillfisen för att få se honom för första gången. Så fin, så liten, så perfekt.

Det har hänt igen. Prematurförälder för andra gången, en ännu mindre fis. Han klarade extremprematur med tre dagar. Men han är stark och likt son bror ser man tydligt att han är en kämpe!

Dagen efter blir det jobbigt och han orkar inte riktigt att andas på egen hand. Dax för Trollhättan och NÄL. Innan ambulansen hinner komma dippar han. Rejält. Och man bestämmer att  det får bli respiratorn redan i skövde. Ungen ä ju fantastiskt. Hade det hänt lite lite senare vette tusan vad utgången hade blitt.

Nu ligger vår kämpe utan respirator, i cpap och försöker bevisa att han är värd att få flödesgrimma.

En vecka har gått. Han är långt ifrån lika  sjuk som elvin var. Små hinder på vägen har han haft, och fler lär det väl komma. Men på något konstigt vis har denna resan hjälpt till att läka de känslomässiga såren från resan med Elvin. Dimman har lättat och jag ser världen med annorlunda ögon.

Resan har bara börjat och det är många och långa, känslomässigt jobbiga veckor kvar. Nu ska man jonglerar livet hemma med bubblan på sjukhuset. Ge Elvin trygghet och vårda den nya relationen med vår andra son. En helt ny situation och ytterligare en del som ska passa in i ekvationen. 

Jag beundrar så de föräldrar i samma situation som kommer ut som en helt ny familj på andra sidan. Precis som vi tänker göra. Starkare än nånsin  :)

Puss&kram

Massa nytt

Massor händer här med lillgrisen.

Vid påsk måste jag nog säga att han gick helt på egen hand :D . Vi va uppe i övik och han knatade omkring både inne och ute. Sammtidigt har hans sociala förmåga inte minskat alls. Han älskar näst intill alla, dock har han lite svårt med äldre människor och är då lite blyg.

Han har fått massa tändet. Fyra framtänder och en kindtand uppe och samma nere, med fler på g.

I lördags (3maj) när vi satt å fika hos syrran börjar elvin helt plötsligt klappa händerna :0p precis som med vinkandet. Han verkar inte vilja blir lärd utan vill lära på egen hand, observera och utveckla. Sötnöten.

Vi var hos sjukgymnasten veckan innan övik, hon var väldigt positivt med hans utveckling och tyckte att vi skulle sluta oroa oss och leta fel som inte finns haha. Jag förstår henne och har faktiskt blivit bättre.

Elvin har inte världens bästa humör just nu vilket är förståligt med tanke på tänderna. Men gud vad det tär på tålamodet att behöva "diskutera" allt med honom :0p men han är fortfarande mestadels på bra humör haha.

Vi längtar till sommaren och solskenet, då ska vi terrorisera morföräldrarna hela dagarna. Allt för att få vara ute :0p

Vi var på klädbytardag för ett tag sen. Jag "råkade" köpa säkert tio par shorts till Elvin så nu måste det bli fint väder :0p
Puss&kram

Nu börjar livet som livvakt på riktigt :0p

ja jösses idag börjar med att elvin bestämmer sig för att klättra upp i vår fåtölj för att kunna se ut genom fönstret.
Sötnöt

puss&kram

Inte så bortglömt och bearbetat som jag trott

Jag har verkligen börjat må bra. Inte bara bättre utan bra de sista veckorna.  Minnena av Elvins vårdtid har börjat blekna och såren läknar. Elvin mår bra och bara positiva svar från läkarna.

Idag på verkligen i P3 var det en dokumentär om barnläkaren på astrid lindgrens barnsjukhus som vart anklagad för mord på en prematur. Jag kände att jag ville lyssna och det gick bra, ett tag. Tills dom började berätta flickans historia. På många punkter så lik Elvins och på många så olika.

Jag fick tillbaka känslan när dom la Elvin i respiratorn.  Maktlösheten och känslan av... Lr avsaknaden av känslor. 

Så sent som igår sa mamma att vi nog inte förstått hur kritiskt det var. Och idag är jag beredd att hålla med.

programmet rev upp såren jag trott jag lr lyckats begrava. Åter igen står ser så klart hur mycket som finns kvar att bearbeta fast jag trott att jag var redo att gå vidare.

Vi som familj växer tillsammans och jag vill inte tänka på att vi kunde vart den familjen som tvingats stänga av respiratorn utan hopp och bara förtvivlan som framtidsutsikter.

vi är inte sen familjen, vi har blivit den lyckliga bilden på framsidan av alla familjetidningar och det är dax att jag tar till mig det.

Så med det i tanken och blicken framåt är det dax att börja ändra om lite här på bloggen. Nu kommer det inte längre bara att handla om liver som prematurförälder utan om livet som småbarnsförälder punkt.

Dax att gå vidare med en stark historia och se framåt. :D

Nu ska jag gå å väcka två stockar för att se om det är någon som ör intresserad av mat.

Puss&kram

Februari 2014

Ja tiden rusar som aldrig förr och massa saker händer med Elvin. Han knatar omkring och börjar utforska lght på egen hand genom att gå längs allt lr krypa runt. han har kommit på att det är rätt praktik att krypa haha.

Nu är det över fyra månader sedan vi var på neomottagningen sist och fortfarande inget svar från gbg. nille ringde härrom veckan men hon hade ingen koll på läget alls och var inte intresserad av att hjälpa till. det enda svaret vi fick var att det inte finns barnläkare. jävla konstigt tycker jag?! är våra barn här i småstan mindre värda än barnen i storstan? Jag hörde att neo här i stan inte är öppet utna man måste åka ber till gbg oavsett prematurålder. å där nere dör barnen av infektioner dom får från avdelningarna. jag tycker det är hemskt. jag vet att många gravida oroar sig för många saker men det är inte en av sakerna jag ens reflekterande över innan elvin kom.

jag vet att vi har många saker att bearbeta och för mig är det bland annat skräcken att hamna där igen.  utan val, bli bortskickad till vart som. inte kunna ta sig hem inte veta vad som pågår och sist men inte minst inte bli trodd! ifrågasatt om det är på riktigt om man inte överdriver.
jag ifrågasatte i efterhand varför jag inte fick frågan om smärtstillande i övik. svaret jag fick var att det kanske inte syntes att jag hade ont?! jag satt och gungade fram och tillbaks, gnydde och kräktes av smärtan. 

så okej jag har många saker jag behöver ta tag i, frågan är bara när. huvudsaken är att elvin mår bra. utvecklas som han ska och växer så det knakar. han har passerat 10kg och 76cm lång. men han gillar fortfarande att sitt kängeru på lunchtuppluren. det är en så värdefull tid för mig.

vi har städat här idag, mormor var här och hjälpte till massor och Elvin följde varje steg hon tog, kröp efter och "hjälpte" till.  Han tjattradde på och drev henne vansinig :D till slut kommet ungen till mig och mormor har satt tutten i munnen på honom för att få en lugn stund haha.

Han sa även "nääää" när vi satt å åt och han inte ville ha mer. Så jag tror inte mamma lr pappa kommer bli förta ordet haha.

jag kan inte påstå att jag märker av hjärnskadan men vi vet ju inte vad det innebär i framtiden så det vore väldigt intressant att få prata med en hjärnspescialist så att vi kanske kan få nån slags förståelse.  Fast kanske bäst att inte veta så att vi inte behandlar honon annorlunda och på så sätt försämrar hans förutsättningar. 

Som vanligt massa tankar som snurrar i huvudet och måste sorterar och arbetas och redas ut. kanske dax att ta tag i det...

puss&kram

Nytt år gamla tankar

Jag ligger och tittar på den lilla knubbiga handen som glider över täcket för att hitta ett bra hörn att hålla. Handen gör det i sömnen och den tillhör min undetbara son. Jag tittar fortfarande på honom varje dag och förundras över att vi fått något så perfekt och underbart. Att Elvin valde oss som föräldrar, att han ville ha oss. För det är så vi ser det. Han valde oss. Av en oändligt urval av föräldrar valde han mig och nille och vi är så glada över det varje dag.

Hans knubbiga lilla hand blir bara större och större för varje dag. Fötterna verkar ha fått fnatt och oxå växt massor. Jösses vad tidwn går. För ett år sedan idag satt jag i köket och frågade nille vad jag skulle skriva för namn på elvins papper.  Elvin Nils Helge? VAD? Ricklund lr Gustavsson.  Nille ner på ett knä och frågade om vi skulle gifta oss :p så ja det blev Ricklund på pappret å en ring på fingret. Jag och Nille ser 1januari 2013 som Elvins namngivningsdag och det var det vi firade idag.

Elvin blir stadigare och stadigare på benen för varje dag, sakta men säkert åker rumpan upp i vädret när han kryper. Han ätet som en häst och älskar allt och alla. Han har träffat så mycket nya människor under dessa två veckor och verkar njuta av varje stund han är i centrum. Blir spännande att komma hem till tomma lght där bara jag å han spendera dagarna tillsammans igen.

Över allt det bra hänger en tunn tunn grå filt av oro. Fortsatt väntan på svaren från Göteborg,  nya undersökningar som väntar och tanken i bakhuvudet att när kommer nästa käftsmäll.

Med 2013 bakom oss, som ett lyckat år då vi verkligen blev förälskad och fick ta med vår son hem och börja fatta alla beslut själva, till blickarna framåt mot 2014 och undrar över allt spännande som komma skall. Men en viss oro ser vi Elvin utvecklas till en sjuhelsikes bestämnd individ med ett humör och charm till och med casanova skulle bli avundsjuk på. Vi har massa jobb framför oss att uppfostra denna individ till någon vi kan vara stolta över. Men jag tror oxå att utna all den styrka och bestämndhet min älskade son besitter kanske han faktiskt inte vart här idag.

Puss&kram