Jupp och det innebär att Everest är lika gammal som Elvin va när han föddes. Å dom är ljusår ifrån varandra i utvecklingen. Mer och mer inser jag hur dålig Elvin faktiskt var... Everest har legat i respiratorn längre än vad Elvin gjorde men han låg bara ett par dagar i c-pap och redan igår hamnade han i flödesgrimma. Äntligen hat jag fått hålla min son, en hel vecka gick och allt jag fick göra var att känna och se. Men i fredags gick den drömmen i uppfyllelse. Sån fantastisk känsla.
Med Elvin kom kopplingen på en gång, sekunder efter han kom fick jag hålla honom. Nu dröjde det men när känslan verkligen slog till...
Redan som så små märks vilka starka och olika individer som föds. Och jag tror vi kommer få fullt upp med dessa små gossar :D
Något annat som slog till idag var ytterligare ett tecken på att min hjärna hållet på att läka. Ända sedan Elvin kom har jag sörjt min graviditet, att jag aldrig fick bli stor, obekväm och vilja föda. Jag har med längtan och avundsjuk sett på gravida på stan, knappt missat en enda. Idag frågade Nille mig om jag såg. Jag frågade honom vad? Alla gravida stora magar svarade han. Jag tittade på honom förvånat och sa Nej! inte alls . Och då slog det mig. Jag bryr mig inte längre. Jag har börjat komma över det. Jag är tillfreds med det som hänt och att jag alldrig kommer att gå fullt ut, bli stor och vilja få det överstökat. :)
Att börja acceptera det som hänt, dimman har lättat efter år av att se allt suddigt. Kroppen och själen börjar läka och jag mår helt enkelt mycket bättre än vad jag gjort på länge.
Nu gäller familjen och vi ska göra allt för att lillfisen ska få komma hem. Nu är det största hotet infektioner så familjen Ricklund hållet en låg profil och försöker undvika risker.
Puss&kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar