Jisses vad tiden går fort, fyra månader har susat förbi med många minnen. Elvin mår bra, växer så det knakar. Han börjar le och skratta mer och mer. Jag är tacksam och glad för varje minut. När jag läser andra prematurföräldrars bloggar är det så många beskrivningar som stämmer in så mycket på mig. Den tiden vi spendera med elvin på sjukhuset är en fin upplevelse som jag absolut inte skulle vilja vara utan, vi har fått massor bonustid med honom och tillsammans som familj som "vanliga" familjer sällan får. Vi har lärt oss massor som andra får söka länge efter. Vi som par har blivit starkare och lärt känna varandra på en helt annan nivå.
Jag känner en tacksamhet, men också en sorg och bitterhet. Jag hade också velat bli stor, tjock och less på att vara gravid. Den känslan har lett till en hel del tårar. Nu börjar det bli okej, fast mer att jag börjar tillåta mig att känna det, och det i sin tur läkare.
Elvin och Nille sover. Elvin sover på Nille. Dom är så fina.
Jag kanske kommer bli för personliga här men jag tror att jag behöver få berätta mitt. Om det som hänt och vad det leder till i framtiden.
Dax för nattmatningen.
Puss å kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar