Jag satt mwd Everest idag, efter att ha haft halva dagen hemma hos familjen, och han dippar. Dippar ofta, djupt och länge. Då kommer känslan tillbax. Att vi gjort ett val och att nån annan blir staffad för det. Hur känns det att få ett friskt barn, att bara få lämna sjukhuset med en liten knubbig rosig sak? Nån som inte måste kämpa för livet. Nån som inte kommet att behöva leva med sin start i livet för all framtid? Och tanken ligger och gnager, vad har vi gjort för att våra barn ska straffas så hårt?
Jag är trött, jag har ont och jag hållet inte riktigt ihop så mycket som jag önskar. Ibland, inte så ofta som man kan tro, går jag itu. Orkar inte riktigt. Tankarna vandrar och jag står där. Inför ordet orättvisa. Delar av mig accepterar att det är som det är och att vad som än händer händer. Han kom tidigt, men inte alls så tidigt som vi befarade. Men andra delen vill skrika vad är rättvisan i att vi får gå igenom detta två gånger!? Sammtidigt så är jag aå fruktansvärt glad att det inte är värre. För det skulle kunna vara mycket värre.
Jag tror att lite av allt oxå är bristen på familj och att inte ha tid att prata. Förra gången var jag och nille tillsammans genom varenda liten bula i vägen. Varenda upp och nedgång. Nu får vi mest kämpa på egen hand och vi ses vid hämtning och lämning av Elvin. Små saker blir stora saker i en förvirrad hjärna som inte riktigt vet ut lr in och kämpar förtvivlat för att hålla kvar förståndet och lugnet i en pressad situation.
Jag vet att det finns ett slut, faktiskt ett slut i sikte. Men det gör inte resan dit mycket lättare lr drägligare. Små saker blir stora saker som krossar tillvaron. Everest mår bra, mestadels av tiden, nu är det bara allt annat runt om som måste fixas, lösas och tas itu med. Som alltid för alla...
Puss&kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar