Jupp så känns vardagen med Everest just nu. Mycket händer, han växer, han samlar på sig vätska, han ligger inte på varmvattensänge längre och han tullverkar inte tillräckligt med blodkroppar. Alla bra sakerna som händer följs av nå mindre bra.
Det största just nu är att njurproven är "problematiska" vad nu det betyder. Göteborg ska blandas in, och det är aldrig ett bra tecken. På måndag ska det bli nya ul på buken, efter typ tio på hjärtat. Äntligen har ductus stängt sig då dyker nästa sak upp.
Jag känner maktlöshet, inget att säga till om mer än nicka och le. Idag var Everest utr cpapen en stund, undet matning?! Å det gick jättebra fram tills han störtdök. 40 i satratio och 60 i puls. Jag sjunket lite varje gång vi tar ett nytt snesteg bakåt. Jag vet att vi sakta tar oss framåt men just nu är det tungt.
Jag börjar tänka på oron att komma hem, att inte ha övervak och att vara ensam. Att ha ansvaret för att lillfisen överlever. Åter igen ett megaansvar.
Vi har även testat psykiatern här :p jag och nille har gått tillsammans. Jösses va bra, vi lär oss massa nyttigt. I fredags när jag åkte in till stan för att hämta Elvin slog det mig atr jag alltid har sett mig som realist, men sakta har jag knatat över gränsen till pessimist?!!! Suck dax att ta tag i livet och börja se framåt med ljus i blicken och faktiskt inse vilken fin familj jag har och bra liv :)
Vi har det rätt bra i vår kaotiska vardag. Vi alltiner mellan Elvin hemma och Everest på sjukhuset och det går. Familjen kommer att ta sig ut på andra sidan, annorlunda och bättre. Helare än när resan började. Jag mår redan mycket bättre. Jag har ibte känt lukt på jättelänge, år, men i fredags när jag kelv ur bilen i stilla vårregn slog den fantaskiskt goda vårlukten emot mig och jag kunde inte annat än gå med ett stort leende på läpparna och en längtan till nästa fantastiskt lukt.
Puss&kram
Fint formulerade känslor och upplevelser.
SvaraRadera