Jösses tiden bara flyger förbi och mycket tycks redan ha hamnat i glömskan. Igår började vardagen på riktigt igen. En vardag som vi inte haft sen innan jul. Nille har börjat jobba och jag är tvåbarnsmamma på riktigt :p
Tiden mellan nu och då vet jag inte vart den har tagit vägen. Den är höjd i ett dunkel, inte alls som med Elvin då allt var ett smärtsamt minne. Jag har lagt så mycket bakom mig. Everest växer, igår var vi på neomottagningen och han fick sin andra vaccination. Vägde över 3700 och va 49,5 lång. Han är nu två veckor korrigerat och över tre månader "på riktigt". Med Elvin hade jag råkoll på hur gammal han va hela tiden. Nu känns det inte viktigt. Everest är. Han lever och är frisk.
Nu i veckan det brockkoll, nästa vecka hjärtat och det bara rullar på. Check på det och check på det, en sak efter vart annat som jag slipper oroa mig för.
Själen mår bättre, även om den inte mår bra än så är jag på väg åt rätt håll. Mycket som har funnits med mig de senaste åren, sen Elvin kom, är borta och jag funderar över varför allt vart så jobbigt. För det känns lättar med Everest. Jag börjar förstå hur dåligt jag egentligen mått.
Vi va på habiliteringen med Elvin för två veckor sedan då dom skulle göra en lekstudie på honom. Återbesök i morgon för utvärdering. Vi trodde vi va där för hans ben, men det verkar vara bara en liten del i allt. Självklart vill vi veta om det är nått annat att hålla koll på men jag önskar att vi vetat mer från början och inte fått det som överraskning.
Vi har oxå flyttat, mitt i allt annat kaos så skapar vi lite till haha. Men nu äntligen känns det som vi har fått ett hem och inte bara nån stans att bo.
Puss&kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar