Ja det var smden meningen som fick det att brista för mig igår. Det var en artikel i "Föräldrar & Barn" som jag råkade slå upp igår nör jag letade igenom gammalt skräp. Tidningen var från i sommras men den har hamnat underst någon stans och jag har inte fått läsa den. Och just fick jag upp en artikel om prematuren sigge. Och sigges föräldrar hade gett ex antal råd till föräldrar i samma situation. Jag bockade av dem som jag läste och vi hade gjort det mesta på listan. Det som fick mig att brista var att våga sörja den delen av graviditeten som man mist.
Jag vet att jag skrivit om det förut men ändå känns det som att jag inte fått sörja klart. Det finns människor som säger att man ska vara glad för att kroppen inte fick ta lika mycket stryk, att det inte vart så jobbig förlossning för att bebisen var så liten och massa annat. Det är inte själva framkomsten av bebisen som är den mest smärtsamma utan öppningsskedet som alla kvinnor går igenom oavsett storlek på bebis! Det smärsammaste är värkarna och det ska aldrig tas ifrån en kvinna som har genomgått en förlossning, oavsett om bebisen vägrr 100g lr 5kg. Va förstående mot varnadra för smärtan ich sorgen kanske finns under ytan och vi måste få sörja och få göra det utan att bli ifrågasatt varför.
Jag sörjer min missade graviditet, jag sörjer att jag inte fick uppleva det måbga kvinnor klagar över. Jag sörjet att jag inte fått bli stor och less på att vagga fram. Men i slutändan är jag väldigt lycklig över att jag fick ta med mig Elvin och Nille hem och leva vårt familjeliv tillsammans.
Puss&kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar